Så kom hon då...

fru höst. Hon som skvätter, öser, river och sliter...men så, blott för en kort sekund...visade hon sitt rätta jag, sin intensiva skönhet.
Att få vara där, att vara närvarande, att ta in all färg som ögonen så väl behöver...det är lycka!

Resande betraktare

och iakttagare...inget är för litet, ej heller för stort...för mitt vakande öga, min röntgenblick.
Resa till andra sidan jordklotet eller resa i mitt grannskap...egalt...men resa är nödvändigt, resa är livet och framtiden, resa är gemenskap, men även ensamhet...en berikande ensamhet, en resa i de inre regionerna...i de små, små rummen.
Resor tar...och ger tusenfallt åter...när blicken och det öppna sinnet är med...när lyhördheten besegrar inskränktheten...när viljan finns!

I min skog...

fångar jag dagen, fångar jag ljuset och de små detaljerna...inget är för litet, inget är obetydligt...
Små gröna blad som solen har valt ut, de sista strålarna, de hoppfulla, de som berättar en historia...om en kall vinter, om en ny vår...ja, jag måste välja, vi måste välja...och vad väljer vi?

Jag väljer framtiden och hoppet, positivismen, utvecklingen...det goda med det onda och vise versa...
To bee or not to bee...jag är!

Spegel, spegel...

på vattnet där...säg vem som vackrast i hamnen är?

Gamla trotjänare och nya häftiga leksaker...de dansade en sommar, de plöjde fåror och skapade svall, de gav frihet och naturupplevelser till sina ägare. Nu njuter de av solens sista varma strålar och fasar för en vinter på land, oanvända, glömda...

Av kärlek...

med kärlek...tar jag farväl av sommaren, den förföriska, den utmanande och krävande...allas vår nemesis...
Jag säger välkommen till min favoritårstid...hösten...den klara, den befriande...jag andas, jag lever...ja, jag vet...det blir mörkt, det blir kallt...och jaaaa, jag älskar det... that´s my life!

http://www.youtube.com/watch?v=HqxMXlqCFZw

helskärm och hög volym anbefalles...sen...luta dig bakåt...och NJUT!

Sensommardag...

vacker och vemodig,
ute vid mitt smultronställe nummer ETT...Björnö naturreservat...nästan hemma, men inte gångavstånd.
Sländorna dansade sin sista parningsdans, rådjuren mumsade friskt av det sista frodiga gräset, jag andades in och njöt av lugnet, ron och sommarens sista varma vindar...

Och så...vad skådar mitt öga...vad uppenbarar sig...jo, två exemplar av den näst intill (tror jag) utrotningshotade arten...
"kamuflagus naturus fotografus"...ooohhhh...mina ögon trodde inte på sig själva...de blev cirkelformade...de näst intill exploderade av...ja, av vad då...jo, av förvåning och fascination...oooooh...men, artidentifikationen...den lämnar jag till er, kära läsare!
Lycka till!

Sibelius...Jean...

tvåspråkig virtuos och kompositör.
Finlandia, Valse Triste, Sju symfonier...begåvad och missförstådd, men, ihågkommen...en av våra nordiska stora...hans minne lever, hans minne sjunger, gör sig påminnt...ja, det vibrerar, hela tiden i hans fantastiska monument...ljudet, förnimmelsen...så stark, så närvarande...
Turister, flanörer...ser ni, hör ni??...eller hastar ni bara förbi...i jakten på nya turistbilder, nya odefinierbara avtryck...tja...inte vet jag!?
Vad jag vet är dock, att Sibeliusmonumentet i Helsingfors är värt ett besök...ett långt och eftertänksamt...ett innerligt och tankeväckande besök...en upplevelse att bära med sig...länge...nära hjärtat.