Jag sitter här...

 medan min stad sprängs i bitar...

jag sitter här...
och ungdomen rusar förbi...
Jag är trygg, jag har sett, upplevt och upplever...

Jag funderar, jag reflekterar och ifrågasätter...
Är de lyckliga, de unga...
är de tillfreds, känner de tillförsikt, har de framtidstro...
Jag hoppas...men, jag tillåter mig tvivla...tyvärr...

Vi lekte idag...

i vår skog...
jag, femman och sjuan...
översvämning, is, kallt, åska...

Vi lekte även i fjol...
för exakt ett år sedan...på samma plats...
torrt, varmt, sol...glädje och hopp...

Det är livet, det är naturens växlingar och oförutsägbarhet...
och skönheten finns där, alltid...
det gäller bara att SE.

Ensamhet...

längtan, vårkänslor...
javisst gör det ont...
även om man är två:)

Vem bär ansvaret,

vem ifrågasätter, vem sätter gränser, vem har skulden?
Vem klättrar på stegen,vem hämtar skräpet,vem sitter ensam i sin fyr?
Vem är jag , vem är du, vem bestämmer och bedömer?

Just dessa bilder berör mig...de ställer så många frågor...
de blev till...en gråmulen, regnig och allmänt ruskig kväll i Svolvaer,
i Lofotens fulsnygga huvudort.

En inre resa...

en dröm...
eller en vandring mot det okända, det farliga och lite skrämmande.
En lång vandring som tar slut, som vänder mörkt till ljust...
när man ser öppningen...
när man känner vittringen...
när någon sträcker ut sin hand...

På väg mot våren...mot nya drömmar...
med förhoppningar...
om en bättre och mänskligare värld...
och så vandrar vi...igen...och igen...

Vi var vänner

vi höll ihop
vi var mätta och nöjda
oroliga ibland
det var vinter

Nu är det vår
det kom en bil
Jösse sover
för gott
i hararnas himmel