Vi leker en allvarlig lek...

vi leker en angenäm lek...
vi leker en kreativ och utvecklande lek...
vi känner inga gränser, vi måste testa...
testa och gå över gränser...de gränser som egentligen inte finns.
Det finns bara möjligheter...
för mig, mina kameror och mina objektiv.

Hemma hos våra datorer finns resurser, redigeringsverktyg...
men...vi är redan klara...
vi kräver inte och behöver inte så mycket...
en liten nivå, lite ljus...eller kontrast...
och kanske, ibland...en liten beskärning.

Vi är vänner...vi förstår varandra.

Det blir inte alltid...

som man tänkt sig...eller rättare sagt så blir det nästan aldrig som man tänker, förutspår och planerar.
Tre år sen sist...
http://www.gertiebgranvik.com/2010/05/tva-och-fyrbenta-travare.html

Idag skulle solen skina, stämningen vara på topp, hästarna springa som aldrig förut...
publiken skulle spela sin egen teater och jag skulle föreviga allt...
Men...vädergudarna ville inte vara med...eller var det just det de ville?
Himlen öppnade sig och efter en timme gav vi upp...
lämnade de tappra entusiasterna åt sitt öde...
somliga helt oberörda...helt uppslukade...fokuserade...
vilken lycka, vilken närvaro:)

Små blå drömmar...

som strävar mot ljuset, mot solen.
Skönhet att bevara i hjärtat,
att plocka fram och minnas när staden och världen står i brand.
Att luta sig mot, få tröst hos,
när ondskans och girighetens fula tryne hånler,
trycker ner, förstör och förgör.
Små blå drömmar...
jag minns, jag gläds över det som varit
och...ser fram emot det som komma skall.

En vecka...

en årstidsresa genom vårt avlånga land.
Jag fann våren, jag fann försommaren och vårvintern,
jag fann skönhet och våryra,
jag fann likheter och olikheter,
jag fann insikt i att allt är förgängligt och att det är dags att öppna ögonen innan det är för sent.
Jag fann det gamla och övergivna,
jag fann skönheten även där,
jag tror...
att jag fann själen i det nordiska vemodet.

En skräddare på näsan...

eller en efterhängsen man på ryggen...
Våren är underbar, eller hur?