lördag 29 november 2014

När dimmorna aldrig lättar...




























när det klara blir oklart
när det oklara, outtalade blir en självklarhet, en norm
när det klara är och förblir obekvämt...
vart vänder man sig då?

Upplagd av kl.

9 kommentarer:

  1. Blitz30 nov. 2014 01:35:00

    Du er en meget klok og reflektert dame Gertie. Ja, hvor vender man seg da..? Har ingen svar til ditt spørsmål, men fikk noe å undre meg over. For livet er sånn for enkelte, at tåken aldri letner og smerten forblir. Nydelige bilder som treffer mitt i hjertet sammen med teksten. Tusen takk for at du ikke lar oss sove og vandre rundt i sløvhet;)

    SvaraRadera
  2. strandskatan30 nov. 2014 08:38:00

    Ja du, vart vänder man sig då?....
    Jag tror att med tiden lättar dimmor, kommer sol... osv... du vet... jag vill tro i alla fall... vi får se ;)

    Underbara bilder och ord som jag tar med mig på dagens promenad...
    Kramar Halina

    SvaraRadera
  3. Anonym1 dec. 2014 22:45:00

    Det kan man verkligen fråga sig Gertie, intressant och mycket tänkvärda ord som även jag tar med mig och vill fundera över.
    Underbara bilder från dimmornas rike.
    Allt Gott.
    Många kramar
    Monica

    SvaraRadera
  4. Oljekritan2 dec. 2014 17:15:00

    Kikar in och ser och läser, tittar på dina vackra bilder på dimman, dimmor och höga träd..så tänkvärt..vet inte svaret.Kram Karina

    SvaraRadera
  5. framkallat.nu4 dec. 2014 17:31:00

    Hm....tänkvärt! Och fina bilder som understryker dina ord.

    SvaraRadera
  6. Klas4 dec. 2014 19:23:00

    Konstnären/fotografen kan antingen gå sina egna vägar eller vila sig mot andras. Som bilderna illusrtrerar. När de riktningarna inre längre känns självklara får man kanske kritiskt granska sina egna verk. Lyssna på andras uppfattning, aldrig slaviskt följa dem. Förhoppningsvis landar småningom en idé om hur ta sig vidare.
    / Deerhunter

    SvaraRadera
  7. Anonym4 dec. 2014 21:48:00

    Et stort spørsmål. For de fleste av oss vil solen en gang bryte gjennom tåken igjen, men for noen er det virkelig slik at tåken aldri letter. Smerten er der, sorgen er der, hatet er der. Vi må alle finne vår egen vei til styrke og ut av mørket. Vi kan hjelpe hverandre, men i siste ende ligger lyset i en selv. Tankevekkende ord, Gertie. Og vakre bilder, som alltid.

    SvaraRadera
  8. Anita Otrebski 6 dec. 2014 15:28:00

    ... ja, hvor vender man seg da...
    sterke ord og bilder som alltid berører meg - TAKK du GODE <3

    SvaraRadera
  9. bellabild-bellabild.blogspot.com15 dec. 2014 10:50:00

    Intressant, kul att jag fick se Din sida! Hälsning bellabild

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)